.

Österlen där ljuset hittar hem

Det är något med ljuset på Österlen. Det sägs i guideböcker och broschyrer, men det blir verkligt först när man själv står där mellan havet och kullarna, mellan de böljande fälten och ett himlavalv som känns lite större än någon annanstans i Sverige. Ljus som inte bara faller, utan sveper, vandrar, dansar. Det är som om allt här är på väg någonstans, men med en sorts mjuk, eftertänksam beslutsamhet. Kanske är det därför så många konstnärer har sökt sig hit. Kanske är det därför jag själv alltid återvänder.

Borrby porten till stillheten

Jag börjar min resa i Borrby, byn som kallar sig Österlens filmby. Det är tidig morgon när jag kliver av bussen vid torget. Ett torg som inte är mer än ett par butiker, en trottoar och ett kafé med två små bord ute i solen. Men allt är prydligt, tyst och fullständigt rogivande. Morgonljuset har just börjat värma de vitkalkade fasaderna. Jag går nerför den smala huvudgatan. Knastrande grus under skorna. Ett par äldre herrar hälsar, så där självklart som man gör på en plats där man inte har bråttom. Det slår mig att Österlen är en av få platser i Sverige där främlingar fortfarande säger god morgon utan att det känns konstigt. Ett bageri doftar av kavade bullar och surdegsbröd. Jag köper ett filmjölksbröd med hela kumminfrön, bakat efter ett gammalt recept från trakten. Det där håller sig i flera dagar, säger bagaren och ler. Men du äter upp det idag, det gör alla. Han har rätt.

Med brödet i ryggsäcken fortsätter jag mot havet. Vägen slingrar sig genom skog där tallarna står raka och ljusa. Plötsligt öppnar landskapet upp sig, och jag står vid Sandhammaren denna nästan tropiska sträcka av silkeslen sand och vindlande dynlandskap. Vinden är sval men solstrålarna är varma. Jag går barfota. Sanden sjunger under fötterna. Havet är stort, öppet, ibland förrädiskt, men just idag är det lugnt som en sovande katt. Jag möter två ryttare på islandshästar som sakta travar längs strandlinjen. De nickar, tysta, som för att inte störa friden. Längs kanten står sjöfartsverkets fyr. Vit, stolt och lite ensam. Havet här var förr Sveriges farligaste kuststräcka. Hundratals skepp har gått förlorade i de luriga sandbankarna. Jag lägger handen på den solvarma järnkonstruktionen och försöker tänka mig stormarna, vågorna, ropen. Det är svårt. Allt som hörs nu är havets andetag.

Ales stenar  tystnadens stjärnor

Österlen är fullt av platser där tiden inte rör sig lika snabbt som i resten av världen. Men inget slår Ales stenar i Kåseberga. Jag vandrar uppför backen, som en långsam pilgrim i blåst. När jag når toppen ligger skeppssättningen där som alltid: stum, stolt, överväldigande. 59 väderbitna stenar i en perfekt formation, uthuggna av händer som försvann för över tusen år sedan. Folk rör sig i tystnad. Barn springer mellan stenarna. En man med kamera betraktar skuggorna. Jag sätter mig i gräset och låter vinden slå omkring mig. Det är något med platsen en laddning, en riktning. Som om stenarna pekar åt något viktigt, något man känner snarare än vet. Nere i Kåseberga hamn äter jag rökt makrill direkt ur papperet. Fisken är fångad samma morgon. Den varma rökgeneratorn står och puttrar några meter bort. Kvinnan bakom disken berättar att hon har varit här varje sommar i 42 år. Jag trodde aldrig att jag skulle stanna, säger hon och skrattar, men så kom jag aldrig riktigt därifrån. Det är lätt hänt på Österlen.

Simrishamn är dagens nästa stopp. En varm eftermiddag i maj är staden som ett vykort någon tappat i all hast. Små pastellfärgade hus med kullerstensgårdar, lugna gator och fler rosor än man tror får plats i en kuststad av den här storleken. Jag strosar längs Storgatan. Doften av rosenbuskar blandas med den av färska fiskrätter från restaurangerna. Jag stannar vid en antikhandel där glaset i skyltfönstret reflekterar havets ljus. Inne i butiken står travar av skånskt lergods, gamla biblar och blekta fotografier av människor som en gång levde här. Vid hamnen sitter fiskare på bänkarna. Vissa pratar, andra bara tittar på vågorna. Jag slår mig ner och köper en kulglass hallon och kardemumma. Det är en oväntad kombination, men det är också Österlen: gammalt, nytt, traditionellt och samtidigt vågat.

Kivik äpplen och evighet

När solen börjar sjunka tar jag bussen norrut till Kivik. Här känns doften av äpplen i luften nästan året runt. Även när det inte är skördetid. Kivik är som en stor fruktträdgård med hus och folk däremellan. Jag stannar till vid musteriet där maskinerna fortfarande surra trots att turistsäsongen knappt börjat. Jag beställer ett glas kall äppelmust. Den är bärnstensfärgad och frisk som morgonluft. Äpplena är vår identitet, säger en av de anställda och drar handen över en låda fylld med Ingrid Marie. Allt annat kommer sen. Jag promenerar vidare genom äppelodlingarna. Träden står i raka rader som soldater på rad. Fåglar sjunger i kvällsljuset. Ett äldre par går långsamt hand i hand och plockar upp fallfrukt. De bästa äpplena ligger alltid på marken, säger mannen när jag ler mot dem.

Min sista dag på Österlen tillbringar jag i Brösarps backar. Landskapet är nästan overkligt. Det rör sig utan att röra sig. Backarna böljar som frusna vågor, mjukt gröna, med en horisont som aldrig tar slut. Jag vandrar på leden som går över kullarna. Runt omkring blommar gullvivor och backtimjan. Fåren bräker från en sluttning, och långt bort ser jag ryttare på ridstigarna. Solen är varm, vinden kall den perfekta Österlen-kombinationen. Plötsligt slår det mig: Det är här den där säregna känslan uppstår, det som många kallar Österlenskänslan. Den är lugn, men inte sövande. Mjuk, men inte passiv. En sorts stillsam livslust som sipprar in i kroppen utan att man riktigt märker det.

Hemfärden men något stannar kvar

När tåget rullar västerut igen har kvällen lagt sig. Genom fönstret ser jag de sista fälten försvinna. Ljuset som är Österlens signatur börjar lösas upp i skymningen. Jag känner sanden mellan tårna fortfarande. Jag känner smaken av äpplemusten, den rökta makrillen, vinden från Ales stenar. Det finns platser man minns. Och så finns det platser som ändrar något i en. Österlen gör bådadera. Här tar livet ett andetag till. Ett mjukt, rymligt andetag som får en att längta tillbaka redan innan man lämnat. Text & foto: Visit Skåneland