.

Tomelilla – Där det stilla landskapet döljer oväntat djup

Det finns platser som inte ropar, utan viskar. Platser som inte serverar sina skatter i ögonblicklig glans, utan i lager som långsamt träder fram ju längre man stannar, ju mer man lyssnar. Tomelilla är en sådan plats. Mitt i hjärtat av Österlen, ibland skymd av mer högljudda grannorter, ligger denna till synes stillsamma kommun som är allt annat än tom. Dess landskap bär på en sorts mjuk intensitet, en andning som är både lantlig och kulturellt komplex, ett lugn som rymmer kraft. Det börjar redan när bussen rullar in från Ystad. Landskapet öppnar sig i en stor, balanserad rörelse: böljande åkrar, lövskogsdungar, hästhagar, långa stenrader och en himmel som är så bred att den känns som en egen kontinent. Här finns den där typiska Österlensklarheten i ljuset, men något annat ockå en råare, mer jordnära ton. När jag kliver av vid stationen i Tomelilla känner jag det direkt: en sorts lätthet i luften. En känsla av att man befinner sig i ett landskap skapat för att utforskas långsamt.

Det lilla centrumet med den stora personligheten

Tomelilla centrum är inte stort men sprider värme. Det är en plats där människor fortfarande stannar och pratar, där man lämnar ytterdörren olåst till kiosken när man bara ska hämta något i källaren, där en bageriägare ropar ut namnet på stamkunderna som om de vore släktingar. Jag börjar min dag på ett lokalt konditori. Bröden är rejäla, bullarna himmelskt fluffiga, och personalen är av den sort som säger varsågod, vännen utan att veta ditt namn. Kaffet serveras i stora koppar och doften är söt av nybakad limpa och kardemumma. Genom fönstret ser jag hur morgonen sakta tänder upp torget: en cyklist som rullar förbi med matkassar i korgen, en hund som drar ivrigt efter sin ägare, skolbarn som i klungor rör sig bort mot lektionerna. Den här sortens vardagsliv är i sig vackert levande, lätt, ärligt.

Man tror det kanske inte vid första ögonkastet, men Tomelilla har ett kulturarv som är större än många storstäders. Tomelilla Konsthall är en av Skånes mest älskade konstinstitutioner, nyfiken, modig och ofta överraskande. Jag möter curatorn för dagen som berättar om ambitionen: Konst ska inte bara tittas på, den ska kännas och diskuteras. Tomelilla är en bra plats för det: lugn nog för eftertanke, livfull nog för kreativitet. Utställningen jag möter består av både lokala konstnärer och internationella namn. Färgexplosioner samsas med lågmälda blyertsteckningar. Det är en plats som förenar traktens konstnärliga tradition målare, keramiker, filmskapare med nya impulser. Och det är omöjligt att tala om kultur i Tomelilla utan att nämna Hasse & Tage. Deras humor, deras samhällssatir, deras poetiska vansinne allt är del av platsens moderna mytologi. Hasse & Tage-museet i Tomelilla är en tidskapsel av skratt, genialitet och svensk kulturhistoria. Att vandra bland manusutkast, scenkostymer och rekvisita från filmerna är att återuppleva en tid då kultur ofta var både modig och busigt lekfull.

Brösarps backar sagolandskapet som rör sig

En kort bussresa från Tomelilla når man ett av Sveriges mest ikoniska landskap: Brösarps backar. Backarna reser sig som mjuka gröna vågor, formade av inlandsisen för 14 000 år sedan, och de ser ut att vara målade av någon som älskar harmoni och rytm. Jag vandrar en av de klassiska stigarna. Marken gungar lätt under fötterna, och vinden är mild men konstant. Utsikten är nästan bedövande: böljande kullar, ljus som rinner över gräset, en stillhet som känns som meditation. Här spelades scener in till Tusen år till julafton, till Bröderna Lejonhjärta, och till otaliga reklamfilmer och dramaproduktioner. Det är lätt att förstå varför landskapet är mytiskt. Man väntar nästan att se Tengil eller Jonathan komma ridande över krönet.

Skånes Djurpark barndomens paradis

En bit norr om Tomelilla finns en plats där barnfamiljer blir barn igen: Skånes Djurpark. Det är något speciellt med detta vilda Skåne i miniatyr inte exotiska djur från savannen, utan nordiska arter som känns djupt förankrade i landskapet runt omkring: älgar, vargar, björnar, lodjur och vildsvin. Jag går en lång runda och hamnar så småningom vid björnarnas stora inhägnad. En unge kliver klumpigt på en stock och ramlar bakåt. Publiken skrattar i kör. I närheten ligger grillplatser, lekplatser och små skogsdungar där doften av gran och jord ger en sorts trygghetskänsla. Det är just det som gör Skånes Djurpark speciellt: den känns som en del av naturen, inte som en parodi på den.

En av Tomelilla kommuns mest kreativa småorter är Smedstorp ett litet samhälle som pulserar av hantverk och skapande. Här finns keramiker som bränner sina alster i vedugn, smeder som formar metall till smycken, träkonstnärer som skapar objekt av lokal ek. Jag besöker en keramiker i en gammal ombyggd lada. Hon visar mig hyllor av naturfärgade koppar, tallrikar och skålar där varje liten ojämnhet är en del av skönheten. Hon arbetar tyst medan en radio spelar lågt i bakgrunden. Det är som att se tid ta form. På sommaren hålls här musikfestivaler, öppna verkstäder och konstvandringar. Smedstorp lever som mest när nätterna är ljusa.

Fyledalen ett stycke vildmark mitt i Skåne

Få platser i södra Sverige känns så vilda som Fyledalen, en djup och dramatisk sprickdal nära Tomelilla. Här vandrar jag genom frodiga lövskogar där träden står höga som katedralpelare och där luften är tung av fukt och mossa. Fyledalen är känd för sina rovfåglar här häckar både kungsörn och havsörn. En vandrare jag möter beskriver platsen: Det här är Skånes Grand Canyon, fast mjukare och hemligare. Man förstår vad han menar. Dalen är tyst på ett sätt som får hjärtat att slå långsammare. Här finns en känsla av ursprung, som om landskapet minns en tid före människor.

Tomelillas smaker där jord och kreativitet möts

Tomelilla är bondland, och maten här är rustik på det elegantaste sättet. Jag besöker en gårdsbutik där hyllorna dignar av must, äppelcidervinäger, sylt på vildhallon, honung från skogar i närheten och korvar från små producenter som vet allt om råvarornas historia. Middagen senare på kvällen äter jag på en av traktens omtalade restauranger. Menyn är kort, säsongsbaserad och full av råvaror som bara har rest några kilometer. Jag beställer: långbakad rapsgris med äppelsky, potatis som smakar potatis på riktigt syrade primörer från gården intill, ett glas lokalt äppelvin som är både torrt och friskt Det är mat som förenar tradition och innovation, utan att någonsin förlora sin skånska själ.

När solen går ner över Tomelilla förändras luften. Ljuset blir mjukt, nästan viskande. Fälten runt omkring skimrar i guld och brons. Jag går en kvällspromenad genom ett villaområde där doften av grill, syrén och nyklippt gräs blandas. På en bänk sitter ett äldre par. De hälsar och frågar var jag kommer ifrån. Vi pratar en stund. När jag reser mig säger kvinnan: Du ska inte stressa här. Ingen gör det. Inte ens tiden. Det är en av de där meningarna som stannar kvar eftersom den känns sann.

Tomelillas hemlighet

När jag lämnar Tomelilla nästa morgon känns det som om jag bär med mig något oväntat. Något lågmält men värdefullt. Tomelilla är inte platsen som bråkar om din uppmärksamhet. Det är platsen som ger dig rymd, ljus och djup. En plats som växer på dig, som öppnar sig långsamt, som visar att lugnet också kan vara kraftfullt. Det är en plats för den som vill upptäcka, men också för den som vill återhämta sig. För den som söker kultur, och för den som söker tystnad. För den som vill känna hur ett landskap kan påverka ens andetag. Tomelilla är Österlen, men på sitt eget sätt. Stolt, stilla, vackert och verkligt. Text & foto: Visit Skåneland